Kina är stort!

Ping An

Risterrasserna

Morgon i Lijiang

Tiger Leaping gorge

Kinesisk frukost,ångade bullar fyllda med kött

Helvetes bussen

Högsta passet på tibet highway, 4700m

Ett gäng rackarungar i litang

Tibetansk gumma på bönerunda runt templet.

Buddhist studerande vid templet

Mästermunkens radband

Panda i Chengdus pandareservat

The Great wall

Kina är ett stort land. Ett väldigt stort land.

Som sagt funderade vi tidigare på att skicka hem vår klätterutrustning och istället försöka se lite mer av Kina. Nu har vi rest runt i Kina i nästan en månads tid och upplevelserna har varit otroliga.

Från Yangshuo satte vi av mot Guilin och tog oss därifrån till en liten by som heter Ping An för att se de omtalade risterasserna. Från Ping An gjorde vi en fyra timmars vandring till Dazhai, vilket bjöd på en imponerande utsikt över terasserna.
Tillbaka i Guilin hade vi en 20 timmars tågresa framför oss till Kunming. Även om det var trångt och ganska hårda sängar att sova gick resan väldigt smärtfritt. Vi åkte sedan vidare till Dali där vi fick en överraskning vi aldrig hade kunnat hoppas på. Vår vän Mike lämnade Yangshuo en vecka innan oss och vi trodde inte att vi skulle kunna ses igen. Men när vi vandrade längs gatorna i Dali stötte vi plötsligt ihop med honom. Det blev ett stort kramkalas och vi bestämde oss för att resa tillsammans till Peking.
Efter Dali tog vi oss till Lijiang och vidare till Tiger leaping gorge där vi gjorde en två dagars hike omgivna av 5000 meters bergstoppar och utsikt ner i ett av världens djupaste pass. Vackrare och mer dramatiskt än vad vi hade föreställt oss att det skulle vara. Det var en tuff vandring som bjöd på mycket mjölksyra i benen.
Nästa stopp blev Shangri-la som ligger nära gränsen till Tibet på drygt 3000 meters höjd. Här började vi andas in lite av den tibetanska kulturen med maträtter som yak kött, yak yoghurt och smör te. Varje kväll samlades kvinnor och män, unga och gamla på stadens torg där de dansade folkdans i minst en halvtimme.
Det var en otrolig stämning.
Från Shangri-la började nu ett riktigt äventyr. Vi hade bestämt oss för att ta oss till Chengdu via Tibet - Sichuan highway. En väg som är känd som en av världens högsta och dåligaste vägar men också som en av världens vackraste.

Bussen rullade in på busshållplatsen. Det var inte årets modell om man säger så.
När vi gick in i bussen upptäckte vi att det inte fanns nog med plats, så jag fick sitta bredvid en kines som förmodligen inte hade en dusch hemma och Maria fick trängas längst fram mellan chauffören och passagerarsätet.
när bussen kört några minuter så stannade den och plockade upp ytterligare 10 personer, varav fem trängde sig in bredvid Maria. Jag såg tårarna i Marias ögon. Så nu var vi 30 personer i en buss som kunde ta 20.
Bussresan vi hade framför oss skulle ta tio timmar, jag förstod att det skulle bli en lång resa.
Vägarna vi åkte på var inte vägar i våra ögon... Det vav en blandning av grus och enkla jordvägar. vi åkte 100 kilometer, det tog tio timmar...
Våran upplevelse är att Kineser generellt saknar vett och etikett. De kan även vara väldigt respektlösa.
Bussen hade stora rök ej skyltar men det stoppade inte 20 av kineserna från att sitta och bolma. En annan sak jag anser störande är att de spottar överallt. Inne som ute.
Så i bussen kraxade de upp stora slemloskor som de ogenerat spottade ut kring våra fötter. Av någon konstig anledning så blir de även lätt illamående när de åker buss så fem kineser spydde kontinuerligt under resan.
Detta borde ge er en liten insikt hur vi hade det.
Haha, jag glömde nästan att säga, men jag hade även en matförgiftning på halsen.
Men bortsett från detta så var busresan magisk. Vyerna vi såg var i världsklass!
Vi gjorde sammanlagt fyra bussresor av liknande slag.

Vi stannade på tre ställen innan vi kom fram till Chengdu.
Det bästa av dessa var Litang, en tibetansk stad i Kina. Litang ligger på drygt fyra tusen meters höjd, något som vi märkte av så fort vi gjorde något fysiskt.
Litang präglades av tibetansk buddism. Tempel och munkar var något vi såg överallt. Något som Tibetanerna inte såg ofta var turister, de glodde på oss som att vi var ufon. jag skojjar inte. Det var nästan komiskt. vi kände oss som ett vandrande zoo.

Det hände så otroligt mycket här, vi hade så mycket häftiga upplevelser så om jag skulle skriva om allt skulle det resultera i en roman...
Vi gjorde inte så mycket men det var en helt ny värld för oss.
Jag kan berätta om en sak. En dag vandrade vi upp till en buddhistby.
väl inne i byn så sprang munkar omkring överallt unga som gamla. det var en väldigt speciell stämning där inne. Vi kände oss välkomna och vi såg att de var nyfikna på oss.
vi gick upp till huvudtemplet och satte oss på ett torg utanför portarna. Så fort vi satt oss ned så samlades ett gäng munkar runt oss. De hade en fotbollstidning från VM-2000 så vi kunde visa vart vi kom från genom att peka på vilket landslag vi hade.
Efter ett tag så bjöd en av munkarna in oss i templet. Inne i templet hade jag en av mina starkaste upplevelser någonsin.
På golvet satt det kring hundra munkar och mässade på tibetanska, de spelade trummor och gungade med i takten, det luktade rökelse och stämningen var magisk
Det var så äkta. Många tempel vi besökt har blivit korrumperade av turismen, de vill bara ha pengar och bryr sig inte om annat.
Men här var det annorlunda.
När vi stått där ett tag så kom en äldre munk och visade oss ett par nycklar. Han pekade på en trappa och sa Dalai Lama.
Vi visste att den tredje Dalai Laman var född i Litang, så vi förstod att det hade något med detta att göra.
Munken som tog med oss pratade inte ett ord engelska, men vi lyckades genom teckenspråk och roliga charader att förstå att det var här som den tredje Dalai Laman vuxit upp. Han var väldigt stolt över detta. Och vi kände att vi var på en väldigt helig plats.
Vi hade en otrolig tid med munkarna den dagen.

Nu är vi i Peking och har varit här i nästan en veckas tid. Även om det är en väldigt fin stad så börjar vi bli ganska less på stadslivet, tunnelbana och försäljare som försöker tvinga en till att köpa deras grejer. Många gånger har de även försökt hålla fast i oss.
Den absoluta höjdpunkten här i Peking har varit att vandra på den Kinesiska muren. Vi gjorde en fyra timmars vandring och fick chansen att se även den "gamla" muren och inte bara turistdelarna som har blivit renoverade. Det var också en upplevelse att äta "Peking duck". En anka som det tar de tre dagar att föbereda och tillaga och som man sedan äter i små pankakor med plommonsås, vårlök och gurka. Till och med jag som har börjat smaka kött igen och avskytt det mesta tyckte att var riktigt gott.

I morgon bär det av till Thailand. Vi har letat upp en liten paradisö som vi ska gotta oss på i några veckor.

Vi saknar er! / Jimmy och Maria

Yangshuo

Melonbilen på våran gata

Rasta vattenbuffeln

Torkar ris på gården

En vanlig bil på våran gata

Moonhill, ett av alla klätterställen

Tvätten görs i floden

Middag med de andra i huset där vi bor

Hong-Kong by day 

Hong-Kong by night

Kolla in skylten

Nu sitter vi i våran lägenhet i staden Yangshuo som ligger i sydvästra Kina. 

Vi betalar 300kr i månaden, och då har vi tv toalett och air-condition så det är ganska billigt. 

Vi bor i huset med tre kompisar från Nya Zealand plus att Julien och hans flickvän har kommit från Frankrike för att hälsa på oss, ett riktigt bra gäng.

Husvärden heter Tangii, han är en trevlig kille som tycker om att vara med oss även om han inte kan ett ord engelska. Hans flickvän heter Anna och fungerar som tolk mellan oss. De har visat oss runt och hjälpt oss mycket.

Själva staden där lägenheten ligger är ganska modern men om man bara cyklar 10 minuter från centrum så blir det helt annorlunda. Det är som att resa hundra år tillbaka i tiden. 

Folk bor i väldigt enkla tegelhus. De flesta är jordbrukare. De odlar ris, frukt och nötter. Vi pratade men en lokal invånare som berättade att de är självförsörjande. De säljer nästan ingenting, utan använder det de producerar för eget bruk. De har inga maskiner, de använder vattenbufflar när de plöjer åkrarna.

För några dagar sedan när vi var ute och cyklade såg jag en gumma som minst var 80 år plöja en åker bakom en stor vattenbuffel, och det såg inte så lätt ut... Så vi har det ganska bra hemma i Sverige. 

Matkulturen här är betydligt mycket bättre än vad vi förväntat oss, men om man inte ser upp på  restaurangerna så kanske man får in hund på tallriken, och när man beställer kyckling så får man en hel hackad kyckling. Så min kycklingsoppa innehöll både huvud, klor och inälvor. Smaken var god men det tar ändå emot att äta. Så till största del så är det nudlar och stekt ris som gäller för oss nu. 

Före Yangshuo så spenderade vi några dagar i Hong-Kong, det blev en smärre chock att komma dit efter att ha spenderat sex månader i Nya Zealand där det inte finns höghus och tempot är väldigt lugnt. I Hong-Kong var det ett sjukt tempo, gigantiska skyskrapor och miljarder med människor. Det var häftigt att se men nu kan jag konstatera att storstäder inte är något för mig.

Nu har vi två och en halv månad kvar att resa så Sverige närmar sig.

Vi är inte säkra på hur vi ska lägga upp resten av resan. Som ni kanske har hört så har jag fått någon typ av inflammation i ryggen. Det blev bra när jag hade ätit medicin ett tag, men sen började jag klättra och problemet kom tillbaka. så nu måste jag nog vila ordentligt...

Så planen är nog att skicka hem klätterutrustningen och resa runt mer resten av tiden. Så vi ska nog åka runt med tåg i Kina och sen blir det Vietnam, Laos och 

Kambodja. 

Hemresan är bokad till andra November.

Ta hand om er!  

/ Jimmy

 

hong kong nästa

Före

Efter

Systrarna och Robbie

Varm källa i Taupo, 40 grader varm

Lera som kokar i 120 grader

Kyrka på östkusten

Mera östkust

Akaroa

Stora vågor, badförbud!

okej, efter christchurch åkte vi till akaroa och hade några toppendagar med mike. vi hittade paua (skaldjur) och tillagade dem i ingefära, chili och kokosmjölk på restaurangen mike jobbade på. vi åt även en suverän middag där vi fick provsmaka nästan allt från menyn. riktigt bra kväll.
sedan tog vi oss upp till hanmer springs där vi stannade en natt och badade i varma källor som var mellan 35 - 41 grader. vilket var otroligt skönt och avslappnande.
från hanmer åkte vi vidare upp till nelson där lisa och robbie väntade! så himla roligt att få se dem! vi tillbringade tio dagar med dem och hade fullt upp med 90-årskalas, baby showers, skotsk folkdans och en kajaktur i abel tasman nationalpark.
lisa och robbie åkte sedan söderut och vi blev klar med will och chonny ett par dagar i nelson för att sedan följa med dem till wellington och sätta våra fötter på nordön. jimmy blev väldigt sjuk när vi kom till wellington och vi spenderade ganska mycket tid i deras lägenhet. men såsmåningom blev han frisk och jag fick äntligen komma ut och shoppa! riktigt grymma second hand shops hade dem och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, ville köpa allt. men fick påminna mig själv om att jag är en backpacker och fick nöja mig med en klänning och ett par hängselshorts. vi gick även ut en kväll och firade min födelsedag, som jag fått fira två gånger, en gång i nelson med flera presenter hemifrån. tack alla för den fina omtanken!
vi började körde sedan upp efter östkusten och stannade i hawke's bay där vi besökte några vingårdar, vi fick se massvis med gyllene stränder och stora vågar som några tappra surfare försökte ta sig an. sedan åkte vi till rotorua där vi stannade för att besöka ett vulkan område fullt av pooler med vatten och lera som bubblade och rykte av den enorma hettan från underjorden. betydligt häftigare än det låter. därifrån tog vi oss vidare till taupo där vi bodde på ett jätte mysigt hostel och badade i naturliga varma källor som också värmdes upp av magman i underjorden. de var minst lika varma som de varmaste i hanmer springs och vi var helt ensamma ute i naturen.

nu är vi i auckland och imorgon bitti kl. 04:05 kommer en buss hämta oss för att ta oss till flygplatsen där vi flyger till australien och sedan vidare till hong kong. vi borde därför ligga och sova vid det här laget.
vi har skickat hem ett paket på 12 kg med kläder och sovsäckar till sverige, vi har också fått göra oss av med massor av kläder och annat skrot för att nu övergå till att leva i varsin ryggsäck igen. det kommer helt klart att bli en omställning. vi har lämnat in våran bil på turners auctions, där vi också köpte den, och de ska förhoppningsvis lyckas sälja den till oss för ett rimligt pris. det var nästan lite sorgligt när vi körde den för sista gången idag. det har varit en bra bil som vi definitivt kommer att sakna.
igår var vi och såg cirque du soleil's föreställning dralion och jag kan inte med ord beskriva hur otroligt. det var magiskt, vi satt som trollbundna från början till slut och det är utan tvivel den häftigaste föreställningen jag sett, alla kategorier. något som måste upplevas.

vi flyger alltså till hong kong imorgon där vi ska möta upp med våra kära vänner julien och mike, vi kommer sedan ta oss till yangshuo och träffa romain. största delen av vår tid i kina kommer vi att spendera där och sedan flyga upp till peking och sedan från peking till vietnam. därifrån blir den den traditonella backpacker rutten vietnam, laos, kambodja och thailand. vi ser verkligen framemot sol och värme igen efter vinterkylan i nya zeeland.

vi kan också meddela att vi nu har bokat våra biljetter hem till sverige och kommer att flyga från bangkok den 2 november. det är med andra ord inte alls länge kvar tills vi är hemma igen och vi längtar efter att få se vänner och familj igen. vi saknar er alla väldigt mycket!

Maria

Lediga igen!

Klättring i Wanaka

Mount Cook

Lake Tekapo

Lite hederlig rugby

Castle Hill (Spittle hill)

Castle Hill (Flock Hill)

Jimmy i paradiset

Bouldering

Maria myser i dun

Maria myser i sol

Våran kompis Kea på väg upp till Avalanche Peak

50 meter från toppen

Toppen

Hajen!

Efter tre månader har vi nu slutat jobba och har återigen en lång ledighet och nya äventyr att se framemot. Tiden i Milford har varit helt otrolig, en upplevelse och erfarenhet som vi kommer bära med oss hela livet. Vi har framförallt fått många nya vänner från världens alla hörn, varav flera vi har planer på att träffa snart igen.

Sen vi lämnade Milford för drygt två veckor sedan har vi hunnit med klättring i Wanaka, vandringar i Mount Cook, Lake Tekapo och Arthur's Pass. Avalanche Peak, cirka 1800 meter högt, i Arthur's Pass har varit den absoluta favoriten. Utsikten där uppe var helt otrolig med massor av snö. Vi hade även en Kea, en bergspapegoja, som följde med oss hela vägen upp till toppen. En av de mest fascinerade fåglar vi har stött på. Riktigt smarta och luriga.

Den absoluta höjdpunkten har dock varit våran vecka i Castle Hill tillsammans med Jason, Ben och Mike. Istället för att campa, som vi först planerat, hyrde vi en mysig stuga där vi åt god mat och tog det lugnt efter långa dagar av bouldering. Stugan var förövrigt samma som Chris Sharma och gänget hyrde när de spelade in klätterfilmen "Big Game", så vi bestämde oss för att spela in vår egen lilla film - "Small Game". Den kommer nog att bli en stor succé.
Vädret var på topp hela veckan med strålande sol och klarblå himmel. Men med väldigt, vädigt kalla morgnar. Termometern var nere på -6 grader när vi vaknade och två av dagarna hade vi inget vatten på morgonen. Men solen värmde på under dagen och vi kunde till och med klättra i t-shirt några av dagarna.

De sista veckorna i Milford hann vi även med lite djuphavsfiske ute i fjorden och jag har aldrig varit med om något liknande. Det enda vi behövde göra vara att sänka ner betet till botten och inom två sekunder hade vi oftast en fisk på kroken, och det är inga små fiskar vi pratar om. Jimmy lyckades fiska upp en haj som var 1 meter lång och vägde 7-8 kilo. Den hajen gav oss mat för tre dagar och Jimmy var lika stolt som någon som just lärt sig att cykla.

Våra planer nu är att stanna i Christchurch tre dagar till och umgås med familjen här för att sedan åka ner till Akaroa där våran vän Mike jobbar. Spendera några dagar med honom och därefter börja ta oss upp till Nelson med ett stopp i Hanmer Springs där man badar i naturliga varma källor, den varmaste 42 grader.
Om fyra dagar är Lisa och Robbie i Nya Zeeland och det ska bli så himla roligt att få umgås med de ett tag innan vi fortsätter vår resa upp till Nordön. I Nelson väntar även 90-års kalas, skotsk folkdans och en kajaktur i Abel Tasmans nationalpark.

Än en gång har vi mycket roligt att se framemot och mycket roligt att se tillbaka på. Vi har nu varit ute och rest i sju månader och är så himla nöjda med allting vi har fått uppleva. Vi hoppas att det kommer fortsätta på samma sätt nu när vi snart åker vidare till Kina och Sydostasien.

Ta hand om er!
Maria

Bättre sent än......

Solig picknick 60meter upp

Utsikt från hemmaklippan

Maria klättar multi pitch

Jimmy fryser i Queenstown

Maria och Jason i Queenstown

Jason äter gröt med en sten

Jimmy bygger konst med balans

Delfin i Doubtful Sound

Underbar solnedgång på Lyxkryssning

Picknick på Mitre Peak (Vi bor i viken)

The lodge family

Lyxig picknick transport

Jimmy klättrar tokigt, bilden är rätt väg

Nu var det länge sedan vi skrev, men som vanligt, bättre sent än aldrig.

För en månad sedan såg vi bara snön på bergstopparna, nu närmar den sig marken. Temperaturen sjunker sakta men säkert.
När vi sitter ute och andas den kyliga klara luften känns det som hemma.
Nu är vi bara fem personer som jobbar och bor tillsammans. Vi turas om att laga mat och städa. Kvällarna bjuder på alla möjliga maträtter och historier från olika delar av världen.
För några dagar sedan lagade våran fransos crepe´s, dagen efter det bjöd vi på palt, som blev en hit!
Imorgon ska vi laga sushi, en favorit i repris. Och nästa vecka har våran Chilenska lovat oss Quesedillas.

Vi känner oss lyckligt lottade med vårat jobb, vi har en underbar manager. För två veckor sedan ville han ge oss en överraskning för att visa vilket bra jobb vi gjort.
Han bad oss alla att sätta oss i minibussen. Ingen hade någon aning om vad han hade i kikaren. Han körde iväg och innan vi visste ordet av det befann vi oss på den lokala flygplatsen! Våran manager Ben hade hyrt en helikopter för att flyga upp oss på den högsta bergstoppen i Milford Sound för att ta en eftermiddags te.
Det var helt fantastiskt. Piloten flög så att fjärilarna i magen inte visste vart de skulle ta vägen.
Utsikten från toppen var något jag aldrig kommer att glömma.

Vi har hunnit med ganska mycket sen sist. Vi har varit på en lyxkryssning där vi fick äta riktigt bra mat. Vi hade även turen att få se delfiner och pingviner som simmade omkring och lekte i fjorden.
På kvällen åkte vi ut till havet för att titta på solnedgången, som var helt otrolig.

Efter det åkte vi till Queenstown igen, där vi campade och klättrade. Denna gången följde våran vän Jason med.
Jason är en rolig kille som jobbar som vaktmästare på lodgen. Det finns nog inget i hela världen som han inte kan fixa, helt otroligt!
Han är ganska envis också.
Jag och Maria sov i bilen på en tjock madrass och fina pluffsiga kuddar.
Men eftersom att bilen bara rymmer två personer så skulle Jason sova i en hängmatta. Jag erbjöd honom att låna mitt tält men han sa att han skulle njuta av den stjärnklara natten. Vi sa godnatt till varandra. Det dröjde inte länge tills jag och Maria vandrade in i drömmarnas land.

Jag vaknade upp ungefär fyra timmar senare av ett kraftigt smattrande på biltaket, regn.....
När jag tittade ut så jag bara ett vitt sken som rörde sig väldigt konstigt. När jag gnuggade sömnen ur ögonen och tittade lite mer noggrant såg jag en syn som jag aldrig kommer att glömma.
Det var Jason i en pannlampa som yrade omkring som en höna, iklädd bara kalsonger försökte han spänna upp en pressening mellan två träd.
Jag var ganska trött så jag fnissade lite för mig själv och kröp ner under täcket.
Morgonen efter när jag klev ut ur bilen hittade jag Jason under en pressänning i sin sovsäck på marken.
Han var torr och hade sovit gott . Men jag tror att han är lite för envis för att erkänna att han hade sovit bättre i ett tält.

Annars rullar det på som vanligt. Vi lever ett vanligt liv här, jobbar och ser fram emot våra lediga dagar. vi har bara tre veckor kvar innan vi slutar. det kommer att kännas sorgligt eftersom att vi har blivit en liten familj här.
Jag och Maria har verkligen kommit varandra nära. innan vi åkte var jag lite nervös över hur det skulle vara att spendera varje minut tillsammans.
Det visade sig att gå hur bra som helst. Vi kommer otroligt bra överens. Det är en rolig känsla när man gör något tillsammans och man vet vad den andra tänker och vill utan att man behöver prata. Eller när man sitter tyst länge och båda skiner upp och ska berätta något, så visar det sig att vi tänkt på exakt samma sak. Detta händer jätte ofta. Nästan som telepati. Sen är det klart att vi kan bli lite irriterade på varandra ibland, men det är nog bara nyttigt.

För några dagar sedan fick vi ett paket från Sverige. Mamma Ann och syster Ingela skvallrade redan för några veckor sedan att de skulle skicka hit några presenter. Det resulterade i att vi har varit som två små ivriga barn, varje dag har vi sprungit in till kontoret och frågat Ben om de kommit några paket från Sverige. Vi frågade säkert tio gånger innan paketet kom.
Paketet var fullt av roliga saker. Svenskt godis, tjocksockar, handskar, svenska tidningar och lite andra fina presenter.
Och alla våra vänner på lodgen var nyfikna att se på alla svenska godsaker. Vi bjöd dem på saltlakrits, He he he.....

Förväntansfulla stoppade de in karamellerna i munnen, sen tog det ungefär två sekunder innan den första godisen spottades ut. Vi fick veta att vi inte var riktigt friska som äter godis som smakar som gift.
Jag berättade för Jason att de använder salmiak som smaksättare på godisarna (samma sak som används när man gör batterier) när jag berättade det sa han bara att han fått det bekräftat att vi inte är riktigt friska.
Så efter det var ingen så intresserad av att smaka de andra godisarna.

Sex månader borta, det känns kan jag lova...
Vi saknar er, varje dag!

Kram /Jimmy