Tiden lider mot sitt slut

En kvinna på hemmet

En föräldralös flicka

Eleverna på besök

Då börjar tiden i Nepal lida mot sitt slut. Vi har fått lära känna människor med hjärtan av guld. Vi har lärt känna ett land där människor, trots svår fattigdom, alltid möter dig med ett leende på läpparna. Dessa möten har fått oss att fundera på vad det är vi värdesätter i livet.

I går besökte vi skolan igen. Det var toppen att träffa alla och som vanligt var vi varmt välkomna. Som Biva skrev i ett mail när vi var på väg tillbaka: "Skolan och min familj är er familj, ni kan komma och gå som ni vill...".

Mot slutet av skoldagen fick vi följa med Biva och de äldsta eleverna till en kvinna som tog hand om hemlösa äldre kvinnor och föräldralösa barn. Den här kvinnan hade i stort sett plockat upp kvinnorna från gatan och gett dem en säng att sova i och mat att äta. Flera av kvinnorna var utvecklingstörda eller hade sjukdomar av andra slag. De hade blivit lämnade av sina familjer för att ingen ville ha med dem att göra.

Varje år tar Biva dit eleverna för att visa hur fruktansvärt livet kan vara för en del människor och hur viktigt det är att man tar hand om varandra. Det märktes att de blev väldigt berörda av den här upplevelsen och många av flickorna satt och grät tillsammans med kvinnorna när de fick höra om deras livsöden.

Det är tur att det finns människor som denna kvinna och som Biva och Birendra. Människor som ger hela sitt liv åt att hjälpa andra att få ett bättre liv.

I dag är min älskling sjuk, igen. Jag lider verkligen med honom och har nu varit och köpt antibiotika för att se om vi kan få någon ordning på magen. Biva och Birendra har också varit förbi för att se hur han mådde och hade mig sig juice, digestive och vätskeersättning. Jag kan inte säga det nog många gånger - de är så fina!

Jimmy ligger och sover nu och jag sitter ute på balkongen i solen och drömmer mig bort till Thailand och Tonsai. Bort från bilarna och mopederna med deras jävla tutor. Till stränderna och lugnet, helt fritt från biltrafik. För trots att vi har haft en alldeles underbar tid här i Nepal så finns det ju som alltid för- och nackdelar.

Maria

Tillbaka till verkligheten!

Gods trafik

Mt Annapurna 8000+

I Muktinath

I Muktinath

Vanligt hus i Nepal

Maria påväg

På toppen av passet

Kvällen före toppförsöket

Yak´s

Hittade en Irländare som var sugen på glaciärdopp

Bönetavlor

Bergssjö

Böneflaggor

Nepalesiskt café

Lokala bärare tar paus

En man på bussen

Nu sitter jag på hotellrummet i Pokhara. Funderar hur jag ska få ner arton dagars äventyr i ett blogginlägg. Men för eran skull ska jag försöka att hålla mig ganska kortfattad.
Igår kom vi tillbaka. Vi var ute i arton dagar, avverkade 250km och korsade Himalaya på 5500m över havet.
Det har varit outhärdligt varmt, kallt, smärtsamt, fysiskt och psykiskt jobbitgt. Men också förstummande vackert och ett äventyr som aldrig kommer att glömmas.

Redan andra dagen träffade vi en kille från Kina som vi har hållt ihop med under vandringen. Han heter Ben och pratar knappt engelska, bara det har har varit ett äventyr i sig. Vi träffade även ett Australiensiskt par som vi har med jämna mellanrum har vandrat och delat guest house med.
Första dagen var motivationen i topp, vi var så oerhört taggade på att komma igång, vi kastade på oss våra ryggsäckar och begav oss med bestämda steg mot bergen.
Vi skulle snart märka att våra ryggsäckar var i tyngsta laget.
Normalt när man gör vandringen så har man lokala bärare som tar hand om packningen. Personligen tycker jag att man ska bära sin egen packning. Men det är otroligt många Nepaleser som lever på att bära turisternas väskor.
Så det är väl tur att alla inte är lika envisa som vi.

När vi skulle ta bussen dit vandringen började och busschaufören lyfte upp väskorna på taket frågade han med en skeptisk blick: "ska ni bära de där väskorna"? Jag sa självsäkert: " No problem!"

Vi har vandrat på en väg som knyter ihop de olika byarna i Annapurna trakten.
Mellan vissa sträckor har de byggt större vägar så att små lastbilar ska kunna transportera varor. Men till störst del är det människor och mulor som bär det mesta. Vi har träffat män närmare sjuttio år som bär 110kg i 10mil bara iförda tofflor.
Det var mycket det som fick oss att härda ut våra 15-20kg ryggsäckar.
Det dröjde inte många dagar innan vi började få lite höjd. Detta medförde ett kallare klimat. Shortsen byttes ut mot byxor och dunjackorna kom till användning på kvällrarna.
Det man ser fram emot när man vandrar är enkla saker som nästa måltid, nästa vila. Det blir nästan som meditation, ett steg i taget.

Det tog oss tio dagar att nå punkten då vi skulle korsa passet, det var den svåra delen av vandringen. Alla pratade om höjdsjuka och andra saker som kunde hända. Vi fick höra historier om död och andra missöden. Ärligt sagt var vi ganska nervösa.....
Ironiskt nog så lottade det sig att vara min födelsedag dagen vi skulle ta passet.
Dagen före hade vi klättrat till Throng Phedi som ligger på 4500m ö.h.
Jag mådde alldeles utmärkt till en början men i takt med att timmarna gick växte en huvudvärk till vad jag kan inbilla mig vara migrän.
Jag tappade även min matlust och började må sjukt illa. Det var nu jag visste att något var fel. Jag hade tidigare skojat till Australiensarna: "om jag tappar min matlust så vet ni att jag är sjuk."
De tittade oroligt på mig när jag bara petade runt maten på tallriken.
Jag kände mig förvirrad och irriterad, jag var verkligen inte motiverad att gå tillbaka till lägre höjd för att må bra igen.
Jag bestämde mig för att sova och se om det blev bättre.
Eftersom att bestigningen av passet tar lång tid måste man börja kl 5 på morgonen.
Vi bestämde kvällen innan att kl 4 skulle vi meddela till gänget om vi skulle göra ett försök eller vänta tills nästa dag. Klockan ringe och jag kände att huvudvärken fortfarande satt i.
Ben från Kina och Jackie och Creig från Australien begav sig av. Vi var kvar och hoppades på att jag skulle bli bättre.

Jag vaknade av att Maria önskade mig grattis på födelsedagen. Jag kände mig som en påse skit, Illamående och matt. Vi hade kvar två vetebullar som var tänkta till passet. Maria sprang och köpte en Cola som hjälp att skölja ner de torra bullarna.
Dagen gick och jag kände mig bättre. Matlusten kom inte tillbaka men vi bestämde oss för att göra ett försök. Vi ställde klockan på 4.
Jag vaknade upp under natten och insåg att något jag ätit inte var bra.... Jag sprang till toan mer än en gång den natten. Klockan ringde. Jag var trött efter nattens toabesök. Jag tänkte: " jag spyr ju inte i alla fall". Trettio sekunder senare stod jag och hulkade över toan tänkandes, grattis på födelsedagen Jimmy.

Vi packade väskorna och begav oss ut i mörkret. När vi tittade upp mot branten kunde vi se ett pärlband av pannlampor som sakta men säkert rörde sig uppåt.
Varje steg kändes tungt. Man andades som att man var i full sprint. Jag vet att jag föreställde mig de som bestiger Everest. Jag kunde inte förstå hur det var möjligt att röra sig på 8000 meter ö.h om 5000m ö.h känns såhär.
I fyra timmar fortsatte det innan vi kunde skymta böneflaggorna som visade toppen av passet. Det var en otrolig känsla att stå där. Illamående, utmattad och lycklig!

Detta var bara en liten del av vad som hänt. Resten får vi ta över en öl eller koppa kaffe!

Vi saknar er!

/Jimmy

Packning: check, Tillstånd:check.

Genomgång av våran packning

Snart bär det av. Fyra timmar tills alarmet ringer. Sedan tar vi bussen till Besishahar där vi börjar våran vandring. Idag har vi införskaffat de sista prylarna såsom batterier, hygienartiklar och lite kläder.
Det är svårt att packa eftersom att man behöver kläder för både varma dalgångar och höga berg. Så vi har allt från shorts till dunjackor.
Vi fixade även våra tillstånd för att få vandra i Himalaya vilket var en utmaning i sig.
Vi är spända och förväntansfulla, får se om det blir någon sömn inatt...
Vandringen är 300km och ska ta 17 till 21 dagar att genomföra och de gångerna vi har tillgång till internet kommer vi att blogga.

/Jimmy