Julhälsningar

Maria klättrar Missing snow

Fiske med hemmagjord harpun

Julklättring

Tidig morgon

Världens bästa boatman

Julaftonsgänget

Julpalmen

BBQ masters

Nu är det sista kvällen i Thailand, imorgon bär det av till Nya Zeeland. Nu är det klart att vi får jobba på Lodgen som vi var på sist. Sen följer även våran vän Robin med (han som klättrar på en av bilderna).
Igår firade vi jul tillsammans med Våran Vän Zen. Han hade fixat den bästa BBQ jag ätit i mitt liv. Den bjöd på flera olika sorters fisk, räkor, musslor, kyckling och en massa olika tillbehör.
Här har vi haft en riktigt bra tid med syrran och familjen. Vi har varit ut och Snorklat och äventyrat lite på öarna som ligger i närheten.
Här är det sent så det blev ett kort inlägg.

Skriver snart igen!

/Jimmy

Vardag i Tonsai

Tonsai från 100 meter upp

Robin på April Fools

La Familia

Nu var det ett tag sedan vi skrev något. Det beror nog på att livet är så enkelt här.
I Nepal var det nya vyer och upplevelser varje dag.
Här i Tonsai vet vi vad dagen bjuder på, det har blivit en underbar vardag.
En rolig sak är att Robin och emil har kommit hit. Och sedan efter det kom Ingela, Jim
och barnen. Vi har haft det riktigt bra tillsammans. Mycket god mat, sol och vita stränder. Barnen badar i timmar med ett fastklistrat leende.
Idag har vi varit in till Krabi och handlat julklappar och julgodis.
Julstämmningen är inte riktigt på topp men det är underbart att slippa julstressen.
Ingela har tagit med sig glögg, pepparkakor och knäck så det kommer bli riktigt mysigt.
Idag blev det ett kort inlägg men vi kommer snart att skriva igen.
/Jimmy

Tonsai

Utforskar guideboken

Chicken Lady

Tonsai

Då var vi tillbaka i Tonsai-livet.

Vi har varit i Tonsai en vecka nu och det känns som hemma. Det var fantastiskt att komma tillbaka och möta alla thailändare som vi inte sett på två år men som ändå kände igen oss och var så glada att se oss.

Resan hit var dock en smärre katastrof...

Det hela började på Kathmandus flygplats. En flygplats som tydligt visar på landets fattigdom. Planet var försenat men det stod ingenting om det och det tog oss säkert två timmar att komma igenom immigrationen och alla säkerhetskontroller. Där Jimmy blev nekad att ta med sitt handbaggage som innehöll större delen av vår klätterutrustning. Jag hade mina grejer och tio quick-draws i min väska. Det slutade i alla fall med att Jimmy fick lämna i från sig sin väska och en kvinna sa att hon checkar in den på planet och så får han hämta upp den i New Delhi (där vi mellanlandade).

Vi kom till New Delhi och bad om hjälp för att få baggaget men killen där sa att han skulle hämta det och checka in det vidare till Bangkok. Han tog vårat baggagenummer, som var en handskriven liten lapp, och sa att det var lugnt och att han fixar det. Det lät ju jätte bra man vi började ändå bli lite misstänksamma att baggaget inte skulle vänta på oss i Bangkok.

Vi hade inte kunnat ha mer rätt.

I Bangkok fanns så klart inte vår väska. Vi gjorde en anmälan att den var försvunnen och har nu väntat en vecka, men ingen väska har hittats. Vi var rätt så förtvivlade de första två dagarna men det visade sig att vi kunde få ut försäkringspengar för att köpa ny utrustning. Så det gjorde vi och kunde komma i gång med klättringen. Som vi längtat! Tyvärr har vår väska fortfarande inte synts till, den verkar helt enkelt ha gått upp i rök.

Men nu klättrar vi och har det bra. Underbart att vara tillbaka. Livet är så enkelt här. Vakna, äta frukost, klättra, äta lunch, kanske sola och bada lite, klättra, duscha, kanske läsa lite bok, äta middag, kanske läsa lite mera bok, sova.

Om en vecka kommer Ingela, Jim och barnen hit. Det ska bli toppen att få hänga med dem i två veckor och fira jul tillsammans.

Vi har fått erbjudande av vår chef i Milford Sound om att komma och jobba där igen så om han kan fixa ett nytt arbetstillstånd för oss så börjar vi jobba i januari. Vi får se hur det utvecklar sig helt enkelt.

Ha det fint!

Maria

Tiden lider mot sitt slut

En kvinna på hemmet

En föräldralös flicka

Eleverna på besök

Då börjar tiden i Nepal lida mot sitt slut. Vi har fått lära känna människor med hjärtan av guld. Vi har lärt känna ett land där människor, trots svår fattigdom, alltid möter dig med ett leende på läpparna. Dessa möten har fått oss att fundera på vad det är vi värdesätter i livet.

I går besökte vi skolan igen. Det var toppen att träffa alla och som vanligt var vi varmt välkomna. Som Biva skrev i ett mail när vi var på väg tillbaka: "Skolan och min familj är er familj, ni kan komma och gå som ni vill...".

Mot slutet av skoldagen fick vi följa med Biva och de äldsta eleverna till en kvinna som tog hand om hemlösa äldre kvinnor och föräldralösa barn. Den här kvinnan hade i stort sett plockat upp kvinnorna från gatan och gett dem en säng att sova i och mat att äta. Flera av kvinnorna var utvecklingstörda eller hade sjukdomar av andra slag. De hade blivit lämnade av sina familjer för att ingen ville ha med dem att göra.

Varje år tar Biva dit eleverna för att visa hur fruktansvärt livet kan vara för en del människor och hur viktigt det är att man tar hand om varandra. Det märktes att de blev väldigt berörda av den här upplevelsen och många av flickorna satt och grät tillsammans med kvinnorna när de fick höra om deras livsöden.

Det är tur att det finns människor som denna kvinna och som Biva och Birendra. Människor som ger hela sitt liv åt att hjälpa andra att få ett bättre liv.

I dag är min älskling sjuk, igen. Jag lider verkligen med honom och har nu varit och köpt antibiotika för att se om vi kan få någon ordning på magen. Biva och Birendra har också varit förbi för att se hur han mådde och hade mig sig juice, digestive och vätskeersättning. Jag kan inte säga det nog många gånger - de är så fina!

Jimmy ligger och sover nu och jag sitter ute på balkongen i solen och drömmer mig bort till Thailand och Tonsai. Bort från bilarna och mopederna med deras jävla tutor. Till stränderna och lugnet, helt fritt från biltrafik. För trots att vi har haft en alldeles underbar tid här i Nepal så finns det ju som alltid för- och nackdelar.

Maria

Tillbaka till verkligheten!

Gods trafik

Mt Annapurna 8000+

I Muktinath

I Muktinath

Vanligt hus i Nepal

Maria påväg

På toppen av passet

Kvällen före toppförsöket

Yak´s

Hittade en Irländare som var sugen på glaciärdopp

Bönetavlor

Bergssjö

Böneflaggor

Nepalesiskt café

Lokala bärare tar paus

En man på bussen

Nu sitter jag på hotellrummet i Pokhara. Funderar hur jag ska få ner arton dagars äventyr i ett blogginlägg. Men för eran skull ska jag försöka att hålla mig ganska kortfattad.
Igår kom vi tillbaka. Vi var ute i arton dagar, avverkade 250km och korsade Himalaya på 5500m över havet.
Det har varit outhärdligt varmt, kallt, smärtsamt, fysiskt och psykiskt jobbitgt. Men också förstummande vackert och ett äventyr som aldrig kommer att glömmas.

Redan andra dagen träffade vi en kille från Kina som vi har hållt ihop med under vandringen. Han heter Ben och pratar knappt engelska, bara det har har varit ett äventyr i sig. Vi träffade även ett Australiensiskt par som vi har med jämna mellanrum har vandrat och delat guest house med.
Första dagen var motivationen i topp, vi var så oerhört taggade på att komma igång, vi kastade på oss våra ryggsäckar och begav oss med bestämda steg mot bergen.
Vi skulle snart märka att våra ryggsäckar var i tyngsta laget.
Normalt när man gör vandringen så har man lokala bärare som tar hand om packningen. Personligen tycker jag att man ska bära sin egen packning. Men det är otroligt många Nepaleser som lever på att bära turisternas väskor.
Så det är väl tur att alla inte är lika envisa som vi.

När vi skulle ta bussen dit vandringen började och busschaufören lyfte upp väskorna på taket frågade han med en skeptisk blick: "ska ni bära de där väskorna"? Jag sa självsäkert: " No problem!"

Vi har vandrat på en väg som knyter ihop de olika byarna i Annapurna trakten.
Mellan vissa sträckor har de byggt större vägar så att små lastbilar ska kunna transportera varor. Men till störst del är det människor och mulor som bär det mesta. Vi har träffat män närmare sjuttio år som bär 110kg i 10mil bara iförda tofflor.
Det var mycket det som fick oss att härda ut våra 15-20kg ryggsäckar.
Det dröjde inte många dagar innan vi började få lite höjd. Detta medförde ett kallare klimat. Shortsen byttes ut mot byxor och dunjackorna kom till användning på kvällrarna.
Det man ser fram emot när man vandrar är enkla saker som nästa måltid, nästa vila. Det blir nästan som meditation, ett steg i taget.

Det tog oss tio dagar att nå punkten då vi skulle korsa passet, det var den svåra delen av vandringen. Alla pratade om höjdsjuka och andra saker som kunde hända. Vi fick höra historier om död och andra missöden. Ärligt sagt var vi ganska nervösa.....
Ironiskt nog så lottade det sig att vara min födelsedag dagen vi skulle ta passet.
Dagen före hade vi klättrat till Throng Phedi som ligger på 4500m ö.h.
Jag mådde alldeles utmärkt till en början men i takt med att timmarna gick växte en huvudvärk till vad jag kan inbilla mig vara migrän.
Jag tappade även min matlust och började må sjukt illa. Det var nu jag visste att något var fel. Jag hade tidigare skojat till Australiensarna: "om jag tappar min matlust så vet ni att jag är sjuk."
De tittade oroligt på mig när jag bara petade runt maten på tallriken.
Jag kände mig förvirrad och irriterad, jag var verkligen inte motiverad att gå tillbaka till lägre höjd för att må bra igen.
Jag bestämde mig för att sova och se om det blev bättre.
Eftersom att bestigningen av passet tar lång tid måste man börja kl 5 på morgonen.
Vi bestämde kvällen innan att kl 4 skulle vi meddela till gänget om vi skulle göra ett försök eller vänta tills nästa dag. Klockan ringe och jag kände att huvudvärken fortfarande satt i.
Ben från Kina och Jackie och Creig från Australien begav sig av. Vi var kvar och hoppades på att jag skulle bli bättre.

Jag vaknade av att Maria önskade mig grattis på födelsedagen. Jag kände mig som en påse skit, Illamående och matt. Vi hade kvar två vetebullar som var tänkta till passet. Maria sprang och köpte en Cola som hjälp att skölja ner de torra bullarna.
Dagen gick och jag kände mig bättre. Matlusten kom inte tillbaka men vi bestämde oss för att göra ett försök. Vi ställde klockan på 4.
Jag vaknade upp under natten och insåg att något jag ätit inte var bra.... Jag sprang till toan mer än en gång den natten. Klockan ringde. Jag var trött efter nattens toabesök. Jag tänkte: " jag spyr ju inte i alla fall". Trettio sekunder senare stod jag och hulkade över toan tänkandes, grattis på födelsedagen Jimmy.

Vi packade väskorna och begav oss ut i mörkret. När vi tittade upp mot branten kunde vi se ett pärlband av pannlampor som sakta men säkert rörde sig uppåt.
Varje steg kändes tungt. Man andades som att man var i full sprint. Jag vet att jag föreställde mig de som bestiger Everest. Jag kunde inte förstå hur det var möjligt att röra sig på 8000 meter ö.h om 5000m ö.h känns såhär.
I fyra timmar fortsatte det innan vi kunde skymta böneflaggorna som visade toppen av passet. Det var en otrolig känsla att stå där. Illamående, utmattad och lycklig!

Detta var bara en liten del av vad som hänt. Resten får vi ta över en öl eller koppa kaffe!

Vi saknar er!

/Jimmy

Packning: check, Tillstånd:check.

Genomgång av våran packning

Snart bär det av. Fyra timmar tills alarmet ringer. Sedan tar vi bussen till Besishahar där vi börjar våran vandring. Idag har vi införskaffat de sista prylarna såsom batterier, hygienartiklar och lite kläder.
Det är svårt att packa eftersom att man behöver kläder för både varma dalgångar och höga berg. Så vi har allt från shorts till dunjackor.
Vi fixade även våra tillstånd för att få vandra i Himalaya vilket var en utmaning i sig.
Vi är spända och förväntansfulla, får se om det blir någon sömn inatt...
Vandringen är 300km och ska ta 17 till 21 dagar att genomföra och de gångerna vi har tillgång till internet kommer vi att blogga.

/Jimmy

Mycket på kort tid

Matlagningskurs med Biva

Här får vi lektioner i Nepalesisk skrift

En flicka på skolan

Glada som få

En liten apa

Världens största stupa

En vanlig gata i Kathmandu

Kathmandu ( En tiondel av vad man såg)

Ergonomi

En Gubbe med sin käpp

Holy Man

Fjärde dagen i Kathmandu börjar lida mot sitt slut. Men med tanke på allt vi hunnit göra och uppleva känns det som att vi har varit här betydligt längre.

Vi har blivit så bra omhändertagna av Biva och Birendra att vi känner oss bortskämda. De har bjudit oss på lunch varje dag och tagit med oss till tempel och andra heliga platser. De har dessutom inte låtit oss betala för någonting hur mycket vi än har bett om att få göra det.

Maten är väldigt god. Bättre än vi förväntade oss och efter många om och men har jag nu lärt mig att äta med händerna. Vi fick en lektion i hur man lagar lite olika rätter i dag, bland annat chicken curry och pickles, så när vi kommer hem ska ni få smaka ni med.

Vi har även lärt oss att skriva våra namn på Nepali. Det kändes som att vi gick i första klass igen och försökte lära oss skrivstil. Fast betydligt svårare. Barnen samlades runt omkring oss när vi tränade och vi bad dem skriva sina namn med. De är väldigt intresserade av att prata med oss men en del är lite blyga. Jag kan inte sluta fascineras av hur otroligt duktiga de är på engelska. Det är en fantastisk skola och Biva och Birendra är helt otroliga människor som ägnar sina liv åt dessa barn.

I går gjorde vi en liten shoppingrunda och köpte de sista grejerna vi behöver inför vandringen. Vad sägs om dunjackor för 350 kr och windstopper byxor för 150 kr. Priserna är verkligen löjligt låga och kvalitén väldigt bra. En middag för två personer kan kosta så lite som 30 kr, en liter vatten kostar 2 kr och en taxi kostar ungefär 15-20 kr.

Trafiken här är väl ungefär lika kaotisk som i de flesta asiatiska länder. Trafikregler existerar inte utan det är tuta och kör som gäller. Gatorna är dessutom väldigt trånga och det är bilar, mopeder, cyklister och människor överallt.

Vi har tänkt börja vår vandring på tisdag. De vill väldigt gärna att vi ska stanna längre på skolan men vi måste komma igång eftersom vi inte vet hur många dagar det kommer ta. Efter vandringen kommer vi att tillbringa mer tid på skolan innan vi lämnar Nepal.

Maria

Kathmandu

En pojke som inte haft det så lätt

Flitiga elever

Torkar tvätt på skoltaket

Maria och Biva

Högläsning på engelska

Maria begrundar

Karate lektion

En lång dag fylld av många intryck och många fina möten börjar lida mor sitt slut.

Nu ligger vi på vårat hotellrum och smälter dagens upplevelser.

Innan vi begav oss ut på denna resan fick vi tips om att det fanns en skola i Kathmandu som hade en fadderförening i Luleå. Vi tog kontakt med David som är chef i föreningen.

Han berättade om skolan som fanns mitt i Katmandu som får stöd från föreningen för att kunna drivas. Skolan har cirka 400 elever varav cirka 50 får fadderstöd.

Vi tog kontakt med Biva och hennes man Birendra som tilsammans driver skolan och bor där med fadderbarnen.

Vi fick genast svar och ett varmt välkommnande.

När vi landade i Kathmandu hade vi lite strul med att fixa vårat visa. Det visade sig att man var tvungen att ha kontanter för att betala för visat, vilket vi inte hade.....

Problemet var att för att kunna ta ut pengar var man tvungen att lämna flygplatsen, vilket är svårt utan just ett visa.

Efter lite prat fick Maria springa ut och göra ett uttag. Men hon kom snabbt tillbaka utan pengar och med tårar i ögonen. Jag var övertygad om att hon blivit rånad.

Men det visade sig att hon inte fick ut några pengar.

Vi gick tilsammans för att göra ett nytt försök. när vi kom ut såg vi en kvinna, man och ett barn som höll i en skylt som det stod Jimmy och Maria på. Vi blev hälsade välkommna med blomkrans och kramar. De hjälpte oss snabbt att hitta en bankomat som fungerade.

Så till slut fick vi våra visas. Vi var bara tvugna att växla våra rupees till us dollars först, ett mysterium....

Det tog oss till skolan där vi fick träffa alla elever och lärare.

På rundturen blev jag och Maria otroligt imponerade av eleverna som från tidig ålder undervisades helt på engelska. Skolan är väldigt spartansk och man märks att eleverna känner ett privilegium för att få vara där. Jag har aldrig varit på en skola som var så fylld av glädje, kärlek och engagemang. Vi bestämde oss genast för att vi ville bli faddrar.

Vi är så tacksamma över att få besöka skolan och lära känna Biva och de andra som har varit så otroligt hjälpsamma.

Imorgon väntar frukost på skolan och sedan en sight-seeing i kathmandu.

//Jimmy